Beskrivning
Pierre Jean Francois Turpin
Om konstnären
Äpple
Pierre Jean Francois Turpin (1775-1840) var en fransk botaniker och illustratör. Han är ansedd som en av de största botaniska konstnärerna under den Napoelitiska perioden och framåt.
Turpin föddes i den franska staden Vire och var son till en fattig hantverkare. Han blev dock undervisad i teckning av en lokal konstnär som barn. Som 14-åring blev han placerad i en bataljon i den franska kolonin Saint Dominigue. Därmed kom han att tjäna som sekreterare och konstnär under Napoleon Bonapartes bror, general Charles Leclerc.
Under sin tid på kolonien blev Turpin vän med Pierre-Antoine Poiteau, som var ditsänd som växtsamlare och Poiteau undervisade honom i botanik. De båda vännerna samlade på och målade av den tropiska floran på ön. Detta samarbete resulterade i hundratals tavlor och ett herbarium med cirka 1200 olika växtarter.
Poiteau åkte alltså till USA men Turpin blev kvar på ön och fortsatte måla botaniska motiv under en tid, men reste sedan vidare. När han senare åter träffade Poiteau i Frankrike, fortsatte de sitt botaniska samarbete. De studerade och målade allt från floran i Paris och olika fruktträd till kaktusar.
Turpin fick många uppdrag under sin levnad och blev högt uppskattad för både sin kunskap om Botanik och de vackra målningarna.
Om växten
Äppelodling sedan medeltiden
Man tror att äppelodling kom till Sverige med klosterväsendet på 1100-talet, då munkarna kunde konsten att ympa, vilket var en förutsättning för odling. Frösådd kan också ge god frukt och det var så man i äldre tid förökade sin äppelodling. Ympning var en metod som inte blev allmänt känd förrän under 1800-talets slut.
Äpple och andra frukter odlades på slott och herrgårdar från 1600-talet. Själva ordet trädgård betyder just en inhägnad med odlade träd. Före 1800-talets mitt och genomförandet av laga skifte, växte äppelträd och körsbärsträd i ängsmarkerna. De flesta äppelträd var uppdragna från kärnsådd eller inflyttade vilda träd med större och bättre frukt. Många torp och gårdar kunde också ha en surapel och kanske en sötapel på gårdsplanen.
Först under senare delen av 1800-talet blev det vanligt att plantera sortäkta fruktträd vid gårdar och torp. Hushållningssällskapen, skollärarna och sockenprästerna spelade här en viktig roll i att sprida växtmaterial och kunskap om ympning och beskärning.
(Ur Matkult)
