Beskrivning
Botanisk plansch:
SPRÄNGÖRT, Cicuta virosa
Nordens Flora 1922 nr. 256
Om växten
Sprängört, Cicuta virosa
”Det står en fetlagd sprängört
i grusad fältspatsstrand.
Vid roten ligger en esping
och sover i solens brand.Men vildbit surrar i blommen
och suger ur knapp och stift;
åt ynglet det suger honung,
åt gadden det samlar gift.”
Ur Solrök, Högsommar av August Strindberg 1883)
Sprängört är en flerårig ört som kan bli över en meter hög. Stjälken är ihålig och jordstammen uppsvälld och bildar en avlång knöl. Jordstammen är inuti uppdelad i flera luftfyllda kamrar och är typisk för arten. Den är löst fäst i botten och kan lätt lossna och driva iväg till en ny växtplats. Bladen är två till tre gånger pardelade med lansettlika vasst sågade småblad. Sprängört blommar i juli-augusti med små vita blommor som sitter i flockar.
Sprängört är en av våra giftigaste växter men förgiftningsfall är sällsynta. Ilandflutna plantor påträffas ofta och det föreligger risk att betande boskap som trampat sönder dem kan få i sig giftet då de dricker av vattnet, Linné ansåg därför att arten borde utrotas.
(Ur Den virtuella floran)
Växten är mycket giftig. Speciellt roten innehåller cicutoxin. Förtäring kan innebära livsfara, även små mängder kan ge allvarlig förgiftning. Dödsfall har inträffat vid förväxling med ätliga rötter. Rotstocken och nedre delen av stjälken är ihåliga med tvärväggar och innehåller en gulaktig, oljig växtsaft, där giftet är koncentrerat. Sprängört växer vid stränder, vattendrag eller på fuktiga ställen. Roten kan bli lättåtkomlig vid t.ex. grävning eller torka.
Kan komma plötsligt, inom en halvtimme, med kraftig salivavsöndring, magsmärtor, kräkningar, diarré, ihållande kramper, medvetslöshet och andningsförlamning.
(Ur Giftinformationscentralen)
Nordens Flora
Lindman avlade 1874 studentexamen vid Växjö högre allmänna läroverk och studerade därefter botanik och zoologi vid Uppsala universitet, där han blev filosofie kandidat 1878, docent 1884 och disputerade för filosofie doktorsgraden 1886.
Han blev lektor i naturaliehistoria och fysik vid Norra Latinläroverket i Stockholm 1887 och intendent och professor vid Naturhistoriska riksmuseets i Stockholm botaniska avdelning vid 1905.
Lindman utgav Bilder ur Nordens flora med första upplagan 1901-1905, baserat på de gamla kopparplåtarna till Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk Botanik. Till andra upplagan (1917) gjorde Lindman själv 144 nya bilder. Svensk botanisk plansch.
Efter forskningsresor i Sydamerika utgav Lindman Vegetationen i Rio Grande do Sul (1900). Han utgav också en Lärobok i botanik (1904) och Svensk fanerogamflora (1918). Han upptäckte många tidigare upptäckta växtarter och var författare till en mängd vetenskapliga artiklar.
