Beskrivning
Botanisk plansch:
STENBRÄKEN, Cystopteris fragilis & HÄLLEBRÄKEN, Woodsia ilvensis
Nordens Flora 1905 nr. 503
Om växten
Stenbräken, Cystopteris fragilis är en lågväxt, tuvad ormbunke med kort och tjock jordstam och tunna ljusgröna blad. Bladskaftet är smalt, ganska bräckligt och har ljusa fjäll nedtill. Den kala bladskivan är lansettlik och två till tre gånger pardelad med flikar som inte har urnupen spets. Småbladen sitter ofta ganska glest, särskilt i nedre delen av bladskivan, och har små runda sporangiesamlingar i dubbla rader.
Stenbräken är vanlig i nästan hela landet. Den växer på något fuktiga berg och rasmarker, klippspringor och murar, ofta på kulturpåverkad mark.
(Ur Den virtuella floran)
Hällebräken, Woodsia ilvensis är en småväxt, tuvad ormbunke som vid basen vanligen har talrika tunna fjäll och rester av avbrutna bladskaft. Bladen är matt grågröna och ganska tjocka med långsmal, två gånger parflikig bladskiva. Småbladen är längre än breda och klädda med tunna smala fjäll och hår på undersidan. Det långa och rödbruna bladskaftet är klätt med smala fjäll och har en mer eller mindre tydlig ledknut vid basen.
Hällebräken är lätt att känna igen på de tätt fjälliga bladundersidorna.
(Ur Den virtuella floran)
Nordens Flora
Lindman avlade 1874 studentexamen vid Växjö högre allmänna läroverk och studerade därefter botanik och zoologi vid Uppsala universitet, där han blev filosofie kandidat 1878, docent 1884 och disputerade för filosofie doktorsgraden 1886.
Han blev lektor i naturaliehistoria och fysik vid Norra Latinläroverket i Stockholm 1887 och intendent och professor vid Naturhistoriska riksmuseets i Stockholm botaniska avdelning vid 1905.
Lindman utgav Bilder ur Nordens flora med första upplagan 1901-1905, baserat på de gamla kopparplåtarna till Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk Botanik. Till andra upplagan (1917) gjorde Lindman själv 144 nya bilder. Svensk botanisk plansch.
Efter forskningsresor i Sydamerika utgav Lindman Vegetationen i Rio Grande do Sul (1900). Han utgav också en Lärobok i botanik (1904) och Svensk fanerogamflora (1918). Han upptäckte många tidigare upptäckta växtarter och var författare till en mängd vetenskapliga artiklar.
