Beskrivning
Botanisk plansch:
KVICKROT, Elytrigia repens &
STRANDKVICKROT, Elytrigia juncea
Nordens Flora 1922 nr. 476
Om växterna
Kvickrot
Kvickrot, Elytrigia repens (här Agropyrum)
Rötterna och frön kan man använda som mjöl i bröd (3/4 kvickrotsmjöl och 1/4 vanligt mjöl) eller i pannkakssmet. Tvätta rötterna noga och torka med handduk eller hushållspapper. Torka sedan på varm plats, hacka och stöt i mortel. Rötter kan man äta färska men kokas de får man en sockerrik, sirapsliknande lag som kan användas som sötningsmedel.
Bladen kan användas till grönsaft, likt vetegräs.
Rostad kvickrot kan (som maskros, cikoria, snärjmåra och ekollon) fungera som koffeinfritt kaffesubstitut. Kvickrotsmjöl tillsammans med vatten ger ett bra klister.
Inom folkmedicinen har den nyttjats vid reumatism, gikt och hudbesvär; verkar urindrivande och antibiotiskt; kan användas vid behandling av urinvägsinfektion, vid inflammationer i urinröret och prostatakörteln.
(Ur Skogsskafferiet.se)
Kvickrotens strån är tunna och ihåliga, dovt gröna eller något blå-gröna, med tre till fem noder. Den kan växa sig så hög som 30–120 cm, beroende på omgivande vegetation, klimat, resurser eller om den växer i tuvor eller enskilda strån. Bladen som har liknande färg som skotten, är 9–13 mm breda, 6–30 cm långa, är spetsiga och något sträva. Bladslidan är rund på baksidan, delad på framsidan och med korta bladöron högst upp.
Den karaktäristiska och viktigaste delen av kvickroten är dess underjordiska stamdelar, rhizom. Det är dessa som har gett den både dess latinska namn, repens, och dess svenska namn. (”Kvick” är dock ursprungligen motsatsen till död.) Dessa används för vegetativ förökning och för att lagra resurser, främst kolhydrater.
(Ur Wikipedia)
Standkvickrot
Strandkvickrot, Elytrigia juncea (här Strandvete, Agropyrum junceum) är ett oftast ganska lågväxt flerårigt gräs med lång, krypande, underjordisk jordstam. Stråna kan bli upp till fem decimeter höga. Bladen är ganska styva och blågröna med kort mjuk behåring på ovansidan, men blir snart ihoprullade och verkar därigenom mycket smala. Arten blommar i juni-juli. Småaxen sitter i ett glest tvåsidigt ax, ett vid varje nod med bredsidan vänd mot strået. Axet är blekgrönt, nästan vitaktigt med stora, breda småax som man lätt kan bryta av från den sköra stråaxeln. Ytteragnarna är trubbiga och saknar alltid borst.
Den ser mycket speciell ut med sina blekgröna, vid mognaden ljusgula, ax och ihoprullade styva blad.
Artnamnet juncea betyder ’lik tåg’ och kommer av Juncus som är det vetenskapliga namnet på släktet tåg.
(Ur Den virtuella floran)
Nordens Flora
Lindman avlade 1874 studentexamen vid Växjö högre allmänna läroverk och studerade därefter botanik och zoologi vid Uppsala universitet, där han blev filosofie kandidat 1878, docent 1884 och disputerade för filosofie doktorsgraden 1886.
Han blev lektor i naturaliehistoria och fysik vid Norra Latinläroverket i Stockholm 1887 och intendent och professor vid Naturhistoriska riksmuseets i Stockholm botaniska avdelning vid 1905.
Lindman utgav Bilder ur Nordens flora med första upplagan 1901-1905, baserat på de gamla kopparplåtarna till Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk Botanik. Till andra upplagan (1917) gjorde Lindman själv 144 nya bilder. Svensk botanisk plansch.
Efter forskningsresor i Sydamerika utgav Lindman Vegetationen i Rio Grande do Sul (1900). Han utgav också en Lärobok i botanik (1904) och Svensk fanerogamflora (1918). Han upptäckte många tidigare upptäckta växtarter och var författare till en mängd vetenskapliga artiklar.
