Beskrivning
Botanisk plansch:
Cottongrass
ÄNGSULL, Eriophorum angustifolium
& TUVULL, E. vaginatum
Nordens Flora 1922 nr. 425
Om växten
Ängsull
Ängsull, Eriophorum angustifolium (synonym Eriophorum polystachion) är ett halvgräs inom ullsläktet som förekommer i Nordamerika, norra Asien och Europa. Det växer i öppna våtmarker och myrområden över hela Sverige. Varje strå är upp till en halv meter högt och i toppen hänger på sommaren tre till fem bomullsliknande ax.
Namn på engelska: cottongrass.
Ett annat namn som brukats i Uppland och Södermanland är harull, som ibland används även om den liknande arten tuvull. I svenskfinland är Änsgull även känt som Balltagäl. Ängsull liknar annars mycket arterna gräsull (E.latifolium) och kärrull (E.gracile). Andra något liknande arter inkluderar rostull (E. russoleum) och polarull (E.scheuchzeri).
Tuvull är ett tätt tuvat halvgräs med ett ensamt toppställt ax. Strået är tre till fyra millimeter tjockt. Tuvull är en av de vanligaste arterna i släktet och är vanlig i hela landet, utom på Öland och Gotland där den är sällsynt.
(Ur Wikipedia)
Tuvull
Tuvull, Eriophorum vaginatum är ett halvgräs.
Tuvull är en 30–70 centimeter hög stråväxt. Strået är 3–4 millimeter tjockt. På strået finns 5–7 centimeter långa uppblåsta bladslidor, den undre med smalt blad och den övre utan bladskiva. Stråtoppen bär ett ensamt ax med 2–3 centimeter långa vita ullhår. Axets bredd är cirka 5–6 millimeter. Frukten är en nöt på vilken ullhåren är fästa, och som med vindens hjälp kan flyga vida och ge upphov till nya tuvor.
Förväxlingsart är myrull, Eriophorum brachyantenum, med vilken tuvull även bildar hybrider.
Släktets namn Eriphorum betyder ullbäraren. Artnamnet vaginatum betyder slidbärande, av latin vagina = slida, skida.
(Ur Wikipedia)
Nordens Flora
Lindman avlade 1874 studentexamen vid Växjö högre allmänna läroverk och studerade därefter botanik och zoologi vid Uppsala universitet, där han blev filosofie kandidat 1878, docent 1884 och disputerade för filosofie doktorsgraden 1886.
Han blev lektor i naturaliehistoria och fysik vid Norra Latinläroverket i Stockholm 1887 och intendent och professor vid Naturhistoriska riksmuseets i Stockholm botaniska avdelning vid 1905.
Lindman utgav Bilder ur Nordens flora med första upplagan 1901-1905, baserat på de gamla kopparplåtarna till Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk Botanik. Till andra upplagan (1917) gjorde Lindman själv 144 nya bilder. Svensk botanisk plansch.
Efter forskningsresor i Sydamerika utgav Lindman Vegetationen i Rio Grande do Sul (1900). Han utgav också en Lärobok i botanik (1904) och Svensk fanerogamflora (1918). Han upptäckte många tidigare upptäckta växtarter och var författare till en mängd vetenskapliga artiklar.
