Beskrivning
Botanisk plansch:
BJÖRNLOKA, Heracleum sibiricum
Nordens Flora 1922 nr. 251
Om växten
Björnloka, Heracleum sibiricum (här Sibirisk Björnloka)
Björnloka skiljs lätt från övriga arter i familjen genom sin storlek och de styvhåriga stjälkarna och bladen, underarten sibirisk björnloka (ssp. sibiricum) är dessutom lätt att känna igen på sina gulgröna blommor. De förvildade jättelokorna (H. mantegazzianum) är mycket högre och grövre, till alla delar större, med vita blommor i halvmeterbreda flockar.
(Ur Den virtuella floran)
Eng. namn: Cow Parsnip
Björnloka innehåller furokumariner som är irriterande på hud, särskilt om huden utsätts för solbestrålning (fototoxisk reaktion). Förgiftningar genom förtäring av växten är inte kända. Att smaka en liten mängd kan betraktas som ofarligt.
Symtom vid hudkontakt: Brännskadeliknande symtom med kraftig hudirritation, rodnad och blåsor, som kan bli stora och smärtsamma. Besvären kan komma efter flera dagars fördröjning och kan kvarstå i veckor, eventuellt även med ärrbildning och mörkfärgning av huden.
Nordens Flora
Lindman avlade 1874 studentexamen vid Växjö högre allmänna läroverk och studerade därefter botanik och zoologi vid Uppsala universitet, där han blev filosofie kandidat 1878, docent 1884 och disputerade för filosofie doktorsgraden 1886.
Han blev lektor i naturaliehistoria och fysik vid Norra Latinläroverket i Stockholm 1887 och intendent och professor vid Naturhistoriska riksmuseets i Stockholm botaniska avdelning vid 1905.
Lindman utgav Bilder ur Nordens flora med första upplagan 1901-1905, baserat på de gamla kopparplåtarna till Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk Botanik. Till andra upplagan (1917) gjorde Lindman själv 144 nya bilder. Svensk botanisk plansch.
Efter forskningsresor i Sydamerika utgav Lindman Vegetationen i Rio Grande do Sul (1900). Han utgav också en Lärobok i botanik (1904) och Svensk fanerogamflora (1918). Han upptäckte många tidigare upptäckta växtarter och var författare till en mängd vetenskapliga artiklar.
