Beskrivning
Botanisk plansch:
HÄSTSVANS, Hippuris vulgaris
Nordens Flora 1922 nr. 338
Om växten
Hästsvans, Hippuris vulgaris (här Ledgräs) är en upprätt ogrenad vattenväxt med tunna smala blad i kransar. Stjälkarna är ihåliga och blir bara ett par decimeter höga. Bladen sitter sex till tolv tillsammans i kransar, de är bara en till tre millimeter breda och upp till tre centimeter långa, men blir kortare upp mot stjälktoppen. Undervattensbladen är vekare och kan ofta bli längre.
Svenska synonymer: hästsvansört, kärrgran, ledgräs, ledört, vattengran
”Hästsvans-örten ådrager sig lätt uppmärksamhet genom sina talrika blads utseende och ställning; vid hastigt påseende har den en slags likhet med vissa Fräken-arter eller med en liten gran, hvadan den ock benämnes Vattengran (Kärrgran, Limnopeuce Cordus). För sina leder får den dessutom heta Ledgräs, Ledört. Den sällskapar gerna med Blomvass, Svalting och andra vattenväxter.”
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)
Hästsvans blommar i juni-juli, blommorna sitter i bladvecken och är oansenliga med sin enda ståndare och utskjutande märke. Frukten är en liten elliptisk nöt. Hästsvans är mångformig och blir slankig, tunn och långbladig om den växer i strömmande vatten.
(Ur Den virtuella floran)
Nordens Flora
Lindman avlade 1874 studentexamen vid Växjö högre allmänna läroverk och studerade därefter botanik och zoologi vid Uppsala universitet, där han blev filosofie kandidat 1878, docent 1884 och disputerade för filosofie doktorsgraden 1886.
Han blev lektor i naturaliehistoria och fysik vid Norra Latinläroverket i Stockholm 1887 och intendent och professor vid Naturhistoriska riksmuseets i Stockholm botaniska avdelning vid 1905.
Lindman utgav Bilder ur Nordens flora med första upplagan 1901-1905, baserat på de gamla kopparplåtarna till Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk Botanik. Till andra upplagan (1917) gjorde Lindman själv 144 nya bilder. Svensk botanisk plansch.
Efter forskningsresor i Sydamerika utgav Lindman Vegetationen i Rio Grande do Sul (1900). Han utgav också en Lärobok i botanik (1904) och Svensk fanerogamflora (1918). Han upptäckte många tidigare upptäckta växtarter och var författare till en mängd vetenskapliga artiklar.
