Beskrivning
Botanisk plansch:
BOLMÖRT, Black henbane –
Hyoscyamus niger
Nordens Flora 1905 nr. 110
Om växten
Bolmört (Hyoscyamus niger) är en art i familjen potatisväxter, som först beskrevs av den svenske botanikern och zoologen Carl von Linné, 1753. Hela växten är mycket giftig.
Bolmört är ett- eller tvåårig, blir 0,5-1 meter hög och har grovt tandade blad. Hela växten är klibbig och har en obehaglig lukt. De trattlika blommorna har en smutsgul krona med violetta, smala ränder och är mörkt violettfärgade nedtill på insidan. Blomningen inträffar från juni till september. Frukten är en mångfröig kapsel som sitter omsluten av fodret. Varje planta kan ge upp till 8 000 frön.
Historisk medicinalväxt och mycket giftig
Bolmört har använts som medicinalväxt mycket långt tillbaka i tiden och omtalas redan för 6 000 år sedan på sumeriska lertavlor. Den var känd av babylonierna, forna egyptier, och i antika Grekland och Rom.
När och hur växten kom till Sverige är oklart, men arkeologiska fynd visar att bolmörten kom till Sverige senast under förromersk järnålder, möjligen som kulturväxt. Under medeltiden odlades bolmörten i Sverige i kloster och slottsträdgårdar.
- Bladen användes som sömn- och bedövningsmedel vid sinnessjukdom, magkramper och sjösjuka
- Bolmörtsolja användes mot örsprång
- Bladavkok användes som kärleksdryck
- Används för att utvinna de två hallucinogena ämnena atropin och skopolamin.
- Ångor användes mot tandvärk. Ångan användes också av hönstjuvar för att bedöva hönsen före stölden.
Flera giftmord med hjälp av bolmört har genomförts i historien. I Frankrike användes bolmörtsgift för lönnmord på franska aristokrater.
När torkad bolmört eller bolmörtsfrön glödgas uppstår en bolmande rök som orsakar hallucinationer. Vissa forskare anser att bolmört kan ha använts för att försätta sig i rus i form av ”flygsalva” som är känt från häxprocesserna under medeltiden. Völvan från Fyrkat hade bolmörtsfrön med sig när hon begravdes.
Ur Wikipedia
Nordens Flora
Lindman avlade 1874 studentexamen vid Växjö högre allmänna läroverk och studerade därefter botanik och zoologi vid Uppsala universitet, där han blev filosofie kandidat 1878, docent 1884 och disputerade för filosofie doktorsgraden 1886.
Han blev lektor i naturaliehistoria och fysik vid Norra Latinläroverket i Stockholm 1887 och intendent och professor vid Naturhistoriska riksmuseets i Stockholm botaniska avdelning vid 1905.
Lindman utgav Bilder ur Nordens flora med första upplagan 1901-1905, baserat på de gamla kopparplåtarna till Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk Botanik. Till andra upplagan (1917) gjorde Lindman själv 144 nya bilder. Svensk botanisk plansch.
Efter forskningsresor i Sydamerika utgav Lindman Vegetationen i Rio Grande do Sul (1900). Han utgav också en Lärobok i botanik (1904) och Svensk fanerogamflora (1918). Han upptäckte många tidigare upptäckta växtarter och var författare till en mängd vetenskapliga artiklar.
