Beskrivning
Botanisk plansch:
EN, Juniperus communis
Nordens Flora 1905 nr. 497
Om växten
En, Juniperus communis är en vintergrön barrväxt inom familjen cypressväxter.
Enen är allmänt spridd över hela norra halvklotet. I takt med inlandsisens avsmältning kom den in från Danmark ungefär samtidigt som asp och björk. Den är köldtålig och dess utbredning har inte begränsats av klimatskäl i Sverige. Enen är Smålands landskapsträd.
Beskrivning
Enen är mycket vanlig i Norden och finns i hela den norra tempererade zonen. Enen är oftast busklik till följd av att kronstammen är låg och nedsänkt i mossa och barrmylla. Nästan alltid kan man dock längst nere urskilja en kort kronstam, som uppbär kronan.
Enen är därför oftast ett buskträd. Inte sällan blir enen dock ett högstammigt träd av ungefär fyra till åtta meter, men kan nå en höjd av ända upp till femton meter, och har då oftast tät, cypresslik eller kägelformig krona. De renaste enbestånden ser man på magra, stenbundna backar mellan de odlade fälten, eftersom uthuggning och avbetning där har utrotat lövskogen. Vissa delar av fjällhedarna är också översållade med små enar, som antagit dynform eller spaljéform.
Använd som medicin och krydda
Inom folkmedicinen används växtens bär främst som urindrivande medel och ingår i ett flertal s.k. blodreningskurer. Avsikten med ett urindrivande medel i ett blodrenande medel är att öka utsöndringen av slaggämnen via urinen. Medlet ordineras även vid nedsatt njurfunktion för att öka utsöndringen av urinämnen. I svensk folkmedicin kokades kikbär i vatten eller mjölk och användes som botemedel för kikhosta.
Torkade enbär kan användas som krydda i till exempel såser och i rätter med viltkött. Enbär kan användas som brännvinskrydda, till exempel i gin och genever. Man använder också enen, såväl bär som ris, vid framställning av Gotlandsdricka och enbärsdricka.
(Ur Wikipedia)
Nordens Flora
Lindman avlade 1874 studentexamen vid Växjö högre allmänna läroverk och studerade därefter botanik och zoologi vid Uppsala universitet, där han blev filosofie kandidat 1878, docent 1884 och disputerade för filosofie doktorsgraden 1886.
Han blev lektor i naturaliehistoria och fysik vid Norra Latinläroverket i Stockholm 1887 och intendent och professor vid Naturhistoriska riksmuseets i Stockholm botaniska avdelning vid 1905.
Lindman utgav Bilder ur Nordens flora med första upplagan 1901-1905, baserat på de gamla kopparplåtarna till Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk Botanik. Till andra upplagan (1917) gjorde Lindman själv 144 nya bilder. Svensk botanisk plansch.
Efter forskningsresor i Sydamerika utgav Lindman Vegetationen i Rio Grande do Sul (1900). Han utgav också en Lärobok i botanik (1904) och Svensk fanerogamflora (1918). Han upptäckte många tidigare upptäckta växtarter och var författare till en mängd vetenskapliga artiklar.
