Beskrivning

Letters on the Elements on Botany
Botanisk plansch nr. 4
VITPLISTER, Lamium album & LEJONGAP, Antirrhinum majus & FINGERBORGSBLOMMA, Digitalis purpurea

Om växterna

Vitplister är en flerårig ört som kan bli upp till en halv meter hög och ofta växer i stora bestånd. Stjälken är upprätt, fyrkantig och styvhårig med motsatta blad. Bladen är skaftade och har en spetsigt äggrund bladskiva med grovt tandad kant. Vitplister blommar från maj till september med vita blommor som sitter samlade i kransar i bladvecken. Kronan är tvåläppig, vit med gulgröna fläckar, och överläppen är hårig på utsidan. Delfrukterna har ett köttigt bihang.
Vitplister är den enda vitblommiga arten i släktet plistrar (Lamium), de andra arterna har röda blommor. När den inte blommar påminner den om en brännässla (Urtica dioica) i utseende, men vitplister saknar brännhår.

(Ur Den virtuella floran)

Lejongap

Lejongap, Antirrhinum majus, är en flerårig ört. Den väcker intresse på grund av den egendomligt formade blomman. Därför är den också vanlig som prydnadsväxt i trädgårdar.

Släktet Antirrhinum hör till familjen grobladsväxter. Det hörde tidigare till en familj som kallades lejongapsväxter, och som nu har bytt namn till flenörtsväxter.
Namnet Lejongap kommer av att blomman liknar en mun som öppnar sig, när den trycks ihop. Samma mekanism gör att blomman öppnar sig för pollinerande insekter och sedan sluter sig omkring dem igen, så att mycket pollen fastnar på insekten.

Se gärna Vitplister, tryckt 1905.

(Ur Wikipedia)

Fler motiv från detta planschverk hittar du här.

Fingerborgsblomma

Fingerborgsblomma är en finhårig, tvåårig ört. Stjälken kan bli mer än meterhög och har en toppställd, ensidig klase av stora purpurröda, vita eller ibland rosa blommor. Bladen är håriga och brett lansettlika, skrynkliga och har trubbtandad kant. Fingerborgsblomma blommar i juni-juli. Kronan är fyra till fem centimeter lång, rörlik med vid mynning och korta trubbiga kronflikar. Kronans insida är fläckig. Blommorna har fyra ståndare, varav två korta och två långa, samt ett långt stift. Bladen är brett lansettlika till elliptiska och naggade i kanten, de flesta sitter samlade i en rosett vid basen. Stjälkbladen liknar rosettbladen men är mindre och smalare. Fruktkapseln är äggformad. Hela växten är giftig.

(Ur Den virtuella floran)

Från Linné till Rousseau till …

Denna lilla botaniska plansch ingår i en samling av 38 stycken handkolorerade illustrationer som prästen och botanikern Thomas Martyn  publicerade i slutet på 1700-talet, för att illustrera  Carl von Linnés beskrivningar inom botanik. De blev utformade på ett sådant sätt att de skulle stämma ihop med Jean-Jacques Rousseau´s botaniska verk Lettres Elementaires Sur La Botanique.

Breven på franska

Jean-Jacques Rousseau författade alltså ursprungligen en serie botaniska brev. Han skrev dem för att förklara botanik och de innehöll instruktioner till en fiktiv dam vid namn Madame Delessert i Lyon, med syftet att hjälpa hennes döttrar att förstå botanikens grunder.

Breven belyste därmed växternas struktur och visade på ordningen enligt Linné’s system. Rousseau undvek dock att använda latinska namn, för att förenkla det vetenskapliga innehållet i sina brev. Han ville alltså att dessa brev skulle göra ämnet mer tillgängligt, men fick aldrig se dem bli publicerade. Först efter Rousseaus död kom de ut och när det äntligen hände fick den en utbredd hyllning.

Goethe till exempel, uttryckte sin beundran med orden ”det är en riktig pedagogisk modell, och den kompletterar Emile” (eng. ”It’s a true pedagogical model, and it complements Emile”).

… blev översatta till engelska

Thomas Martyn (1735–1825) som var son till en botaniker, utbildade sig på Cambridge. När han därefter inträdde på Sidney Sussex College, ordinerades han till dekan år 1758. Året därpå sadlade han om till präst. Möjligen var hans kärlek till blommor lika stark som den till Gud, för redan år 1762 utseddes han till universitetsprofessor inom på Cambridge Universitet. Han behöll sedan den posten fram till sin död. Thomas studier inriktade sig särskilt på ämnena Conchyliologi, Zoologi och Entomologi.

Thomas var, liksom så många andra botaniker, influerad  av Carl von Linné’s lära om växternas uppdelning, vilket säkerligen sporrade honom till att börja översätta de franska breven.

När Martyn alltså väl började översätta texterna, gav han sig själv friheten att både korrigera innehållet samt att lägga till egna anteckningar. Han insåg då att breven inte alls var avsedda att bli lästa i en bekväm fåtölj, utan snarare passade läsaren med en växt i sin ena hand. Troligen var det denna insikt som väckte idén att skapa illustrationer, för att komplettera instruktionerna i breven.

Det resulterade till att han inledde ett samarbete med den unge konstnären Nodder. Efter det att han publicerade den ursprunglia översättningen Letters on the Elements of Botany år 1785, dröjde det ytterligare tre år innan de kompletterande 38 illustrationerna blev färdiga.

… och slutligen äntligen illustrerade

Om Thomas Martyn var den drivande kraften bakom översättningen, blev det till slut ändå den unge konstnären Frederick som satte pricken över i med med sina graverade och färglagda bilder.

Frederick Polydore Nodder (1770-ca 1800) var en engelsk naturalistisk illustratör gravör. Han illustrerade både växter och djur och var botanisk konstnär för drottning Charlotte.

Nodder uppmärksammades bland annat för sina illustrationer i  The Naturalist’s Miscellany, för sitt samarbete med Sir Joseph Banks med att förbereda det botaniska planschverket Florilegium och för att han målade, graverade och publicerade många av Sydney Parkinsons australiska växtskisser från Endeavour-expeditionen. Han illustrerade även växter och djur i John White’s Journal of a Voyage to New South Wales.

När Frederick äntligen kunde slutföra uppdraget att måla växtillustrationerna i Letters on the Elements of Botany var året 1788.

Vad hände med Nodder och Martyn sedan?

Martyn var ju som bekant både författare, präst och professor inom botanik, så han fortsatte skriva om och undervisa i botanik och predika Guds ord. Han fick ett långt liv och när han 90 år gammal dog, hade han hunnit varit professor i 65 år.

Nodders öde var betydligt mer dramatiskt. Han imponerade naturligtvis på sin omvärld med sina naturhistoriska prestationer. Hans hustru Elizabeth Nodder och tillsammans delade de ett brinnande intresse att måla växter och djur. De fick även en son, Richard.

Det som sedan hände Frederick tycks vara höljt i dunkel. Året var ca 1800 när han blev åtalad  för mord. Det verkar inte finnas några bevis och även fast ingen kropp hittades, dömde man denne unge, talangfulle konstnär till döden och han blev avrättad, endast 27 år gammal.

Lite eftertanke 220 år senare

Jag kan inte låta bli att imponeras av dessa män och kvinnor som bidrog med så mycket under sin levnad. Oavsett långa eller korta liv, delade de generöst med sig av sin talang och kunskap. Denna lilla plansch är ju en liten del av Nodders konstnärliga arv till oss.

Resultatet hade dock inte blivit detsamma om inte Carl von Linné först hade inspirerat Rosseau och Martyn. Dessutom påverkade och utvecklade flera personer Frederick i hans konstnärliga bana: Hans konststunder med drottning Charlotte; hans uppdrag och samarbete med den otrolige Joseph Banks och säkerligen hans otaliga timmar med att färdigställa Parkinsons hundratals skisser, efter dennes tragiska död på hemresan från Australien. Dessutom var även Fredericks hustru Elizabeth en talangfull illustratör inom zoologi och botanik.

Detta är inte alltså inte enbart en botanisk bild. Det är ett stycke historia.