Beskrivning
Franskt antikt rosmotiv
Gallicaros
Mörkröd Gallicaros, ’Pururea violacea magna’. Gallicarosor, eller provinsrosor (Rosa Gallica-gruppen) är en grupp av rosor. De har alla sitt ursprung i arten provinsros och kan vara mutationer av den rena arten eller, mer eller mindre, komplexa hybrider med andra arter.
De första kom till Europa med korsriddarna från Jerusalem. I Mindre Asien har de varit kända sedan 1100-talet f.Kr.
När de kom till Europa odlades de först i klosterträdgårdar. Sorten ’Officinalis’, apotekarrosen, användes i medicinskt syfte mot bland annat magbesvär och huvudvärk, men framför allt för att utvinna rosenolja.
På 1600-talet kom rosförädlingen i västvärlden igång, och det var främst Gallicarosen som användes. Namnet Gallica har växten fått av Linné.
(Ur Wikipedia)
Mer om Gallicarosorna
Gallica-gruppens rosor har uppstått som mutanter av artrosen Rosa gallica och som hybrider mellan denna ros och andra rosor. Gallicarosorna var vanliga i Frankrike under 1800-talet och många sorter förädlades också fram där, vilket är förklaringen till alla franska namn på de rosor vi odlar idag.
Buskarna blir ca 1-1,5 m höga, under goda förhållanden högre. De växer oftast upprätt med styva grenar. Blomfärgen varierar mellan rosa och mörkrött. Flera sorter har violetta till silvergrå färger, vilket framträder starkast när de enskilda blommorna åldras, se t ex ’Jenny Duval’. En av de mörkaste i gruppen är ’Tuscany’. Bladen på många av gallicarosorna får fina höstfärger, bl a’Alain Blanchard’ och ’Tuscany Superb’. Blomformen kan variera från enkla, ’Complicata’, till tätt fyllda blommor, ’Aimable Amie’. Blomningen är riklig men inskränker sig till ca 4 veckor under högsommaren, tidigast i södra Sverige och senare ju längre norr ut de växer.
Gallicarosorna växer bra också på mindre goda jordar och fordrar bara lite näring. De växer bra på egna rötter och är härdiga till zon 5-6. De bör inte placeras på instängda platser, där de kan få mjöldagg.
(Ur Svenskros.se)
”Blomstrens Rafael”
Pierre-Joseph Redouté, föddes den 10 juli 1759 i Saint-Hubert nära Liège och dog den 19 juni 1840 i Paris.
Pierre föddes i Belgien, men flyttade till Frankrike och blev kvar där fram till sin död. Av sin samtid kallades han ”blomstrens Rafael” och han har även ansetts som den störste botaniske illustratören genom tiderna.
Redouté visade tidigt stora anlag för måleriet och blev under en studieresa bekant med holländaren Jan van Huysums blomstertavlor, varigenom han kom att rikta in sig på naturhistoriska målningar.
Redan då han 1780 flyttade till Paris ådagalade han en dittills aldrig uppnådd exakt återgivning av blommornas detaljer.
Han blev Marie-Antoinettes, sedermera även kejsarinnorna Joséphines och Marie Louises lärare i målning samt 1792 tecknare vid Académie des sciences och 1822 professor i växtavbildning vid Jardin du roi och Muséum national d’histoire naturelle.
Bland de vetenskapliga arbeten, i vilka Redouté medverkat, märks ”Flora atlantica” (1798 ), ”La botanique” (1805) samt ”Histoire des chênes de l’Amérique septentrionale” (1801) och ”Flora boreali-americana” (1803).
Hans mest fulländade verk är dock ”Les Liliacées” (1802-1816), ”Les roses” (1817-1824) och ”Choix des plus belles fleurs” (1827-1833).
