Beskrivning
Botanisk plansch:
BESKSÖTA, Bittersweet nightshade – Solanum dulcamara
Nordens Flora 1922 nr. 109
Om växten
Besksöta, bittersöta (Solanum dulcamara) är en halvbuske med slingrande växtsätt.
Ibland kan grenarna vara förlängda till ett par meter, och då vanligen slingrande några få varv i en mycket utdragen spiral kring buskar eller ungträd. Växten luktar illa.
Den blommar under juli och augusti. Blommorna är violetta med tydliga gula ståndare och de efterföljande bären är ovala och klarröda. Ibland odlas en vitblommande sort.
Besksötans växtlokaler är skuggrika och fuktiga ställen, helst bland snår vid sjö- och bäckstränder, vegetationsrika platser.
Besksöta förekommer från södra Sverige upp till mellersta Norrland, i Norge upp till Trondheim samt i södra och mellersta Finland.
Giftig men användbar
Dulcamara kommer av latin dulcis = söt och amaris = bitter, på grund av att kvistarna när de tuggas först smakar bittert men sedan sött.
Kvistar av besksöta är användbara som läkemedel och bör insamlas den årstid då de inte bär blad.
Besksöta kommer till användning inom folkmedicinen och Extractum dulcamaræ är urindrivande och har använts som medel mot till exempel gikt, reumatism, utslag och sårnader samt som medel mot astma.
Besksöta innehåller giftet solanin som är en glykoalkaloid. Hela växten är giftig med störst koncentration i stam och blad. Större doser (mer än tre tekoppar dagligen) av te på blad och årsskott kan leda till biverkningar som illamående, sväljsvårigheter och kramper.
Ur Wikipedia
Nordens Flora
Lindman avlade 1874 studentexamen vid Växjö högre allmänna läroverk och studerade därefter botanik och zoologi vid Uppsala universitet, där han blev filosofie kandidat 1878, docent 1884 och disputerade för filosofie doktorsgraden 1886.
Han blev lektor i naturaliehistoria och fysik vid Norra Latinläroverket i Stockholm 1887 och intendent och professor vid Naturhistoriska riksmuseets i Stockholm botaniska avdelning vid 1905.
Lindman utgav Bilder ur Nordens flora med första upplagan 1901-1905, baserat på de gamla kopparplåtarna till Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk Botanik. Till andra upplagan (1917) gjorde Lindman själv 144 nya bilder. Svensk botanisk plansch.
Efter forskningsresor i Sydamerika utgav Lindman Vegetationen i Rio Grande do Sul (1900). Han utgav också en Lärobok i botanik (1904) och Svensk fanerogamflora (1918). Han upptäckte många tidigare upptäckta växtarter och var författare till en mängd vetenskapliga artiklar.
