Beskrivning
Botanisk plansch:
MASKROS, Taraxacum officinale
Nordens Flora 1922 nr. 36
Om växten
Maskros, Taxacum officinalis
Maskrossläktet utbreder sig både genom frön spridda med vinden och sina rötter. Maskrosor har pålrot och runda, ihåliga stjälkar med en blomkorg på varje stjälk. I stjälkarnas väggar finns håligheter med mjölksaft, som när den torkar ger bruna fläckar. Bladen sitter i en rosett intill marken. Foderbladen, även kallad holk, sitter i två kransar – den inre med fjällen uppåtstående, den yttre något kortare och ofta med nedåtböjda fjäll.
Den klotrunda, luftiga bollen av flygfrukter är ömtålig för en svag beröring eller en vindpust. Bladen smakar beskt, och har bakåtriktade flikar. Roten är kraftig och vertikal (pålrot).
Maskrosen är känd för sin seglivade natur och stora förmåga att skjuta rotskott till nya plantor. Maskrosor ger stora mängder nektar, och de är utmärkta biväxter med högsta betyg på nektar och pollen.
En viktig växt när det kommer till överlevnad
Blommor och späda blad, som dock smakar något beskt, kan man använda i sallader.
Roten rostades förr till kaffesurrogat. Av blommorna kan man göra maskrosvin. Detta var i Sverige olagligt mellan 1978 och 1994 , eftersom man jämställde det med mäsk.
Fullt utslagna blommor samlar man in utan stjälk. Vinberedningen kan ske på två sätt, antingen traditionellt exklusive den gröna holken, eller inklusive denna. Till en vinsats går det åt kilovis med blommor. Att avlägsna holken är ett mödosamt arbete, som måste slutföras inom få timmar efter det att blommorna insamlats, och vinberedningen måste påbörjas omedelbart därefter.
Roten innehåller ca 23 % kolhydrater, och kan ätas efter 15 minuters kokning. För att få bort den bittra smaken bör man skala roten och urlaka den, innan den kokas. Bladen har hög halt av vitamin C, och kan ätas färska.
Maskros betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation.
(Ur Wikipedia)
Nordens Flora
Lindman avlade 1874 studentexamen vid Växjö högre allmänna läroverk och studerade därefter botanik och zoologi vid Uppsala universitet, där han blev filosofie kandidat 1878, docent 1884 och disputerade för filosofie doktorsgraden 1886.
Han blev lektor i naturaliehistoria och fysik vid Norra Latinläroverket i Stockholm 1887 och intendent och professor vid Naturhistoriska riksmuseets i Stockholm botaniska avdelning vid 1905.
Lindman utgav Bilder ur Nordens flora med första upplagan 1901-1905, baserat på de gamla kopparplåtarna till Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk Botanik. Till andra upplagan (1917) gjorde Lindman själv 144 nya bilder. Svensk botanisk plansch.
Efter forskningsresor i Sydamerika utgav Lindman Vegetationen i Rio Grande do Sul (1900). Han utgav också en Lärobok i botanik (1904) och Svensk fanerogamflora (1918). Han upptäckte många tidigare upptäckta växtarter och var författare till en mängd vetenskapliga artiklar.
