BRÄNNÄSSLA, Urtica dioica

179.00 kr

Svensk originalplansch ur Nordens Flora 1905

Detta är ett färglitografiskt tryck av botanikern Carl Axel Magnus Lindman (1856-1928).

Storlek: Ca 24*15 cm.
Mycket välbevarad med vackra färger, på ett stadigt tjockt papper vackert gulnat av ålder.

Växtens olika delar är uppnumrerade.
Under bilden står växtens namn på svenska och latin.

Planschen fraktas i skyddande kuvert med kartongstöd.

1 i lager

Artikelnr: NF365A-1 Kategorier: , , , , , Etiketter: ,

Beskrivning

Feel free to share this with the world:

Botanisk plansch:
BRÄNNÄSSLA, Urtica dioica
Nordens Flora 1905 nr.364

Om växten

Brännässla, Urtica dioica är en art i familjen nässelväxter. Arten är allmän över hela Nordeuropa, men förekommer även i övriga Europa, Asien, Nordafrika och Nordamerika.

Blommorna är enkönade; växten är dessutom oftast tvåbyggare. Liksom hos de flesta vindblommiga växter är frukten en nöt. I likhet med andra arter i nässelsläktet är den en ört med små grönaktiga vindblommor. Dessa pollineras av vinden genom att ståndarna hastigt rätar ut sig från sitt inböjda läge när blomman mognar. Pollenet slungas därvid upp i luften. Hela växten (utom bladens ovansida) är försedd med brännhår (se artikeln om nässelsläktet).

Brännässlan kväver andra örter; jordskiktet är vanligtvis bart under ett nässelstånd. Närvaron av brännässlor är en stark indikation på att marken är kraftigt kvävehaltig.

Kontakt med brännässlans brännhår ger urticaria eller ”nässelutslag” (denna benämning ges även till denna form av utslag av andra orsaker). Den smärta som uppstår vid beröring av brännässlans brännhår börjar avta efter cirka 5 minuter. Efter cirka 15 minuter är vanligtvis smärtan helt borta. Klåda och irritation kan förekomma i över tolv timmar efter beröring.

Medicin och mat

De späda vårskotten kan skördas till föda (nässelkål och nässelsoppa). Dessa har en smak som påminner om spenat och gurka sedan de kokats. De är rika på vitamin A, och C och mineralerna järn, kalium, mangan och kalcium.

De nordamerikanska indianerna skördade brännässlor på våren när tillgången på andra växter var knapp. Brännässlornas trikomer (fina hår) innehåller bland annat histamin som försvar mot växtätare. Både vid blötläggning och vid kokning försvinner gifterna och nässlan blir ätlig. Senare under säsongen utvecklar nässlan kystoliter, som kan irritera njurarna, varför det är viktigt att bara plocka de späda skotten.

Till örtte kan även fullstora blad torkas och användas.

De späda skotten av nässlor är ett bra tillskott på den vegetariska tallriken.

Nässelblad som läggs i koncentrerad sockerlösning släpper ifrån sig smakämnen till sockerlösningen. Sedan lösningen silats tillsätts citronsyra, till exempel i formen av citronjuice. Detta ger en koncentrerad saftprodukt som kan spädas med vatten i förhållandet 1:10.

Det finns också recept på nässelöl, som sägs vara en landsbygdsfavorit på de brittiska öarna.

Inom folkmedicinen används brännässla invärtes vid anemi, ödem och diabetes, samt utvärtes vid reumatiska åkommor. Hela växten kommer till användning och vid invärtes användning är ovanjordsdelen blodbildningsökande, urindrivande och svagt blodsockersänkande. Använd utvärtes ökar den hudgenomblödningen. Aktiva ämnen är vitamin C, järn och, i färsk växt, även histamin, acetylkolin och myrsyra.

(Ur Wikipedia)

Nordens Flora

Lindman avlade 1874 studentexamen vid Växjö högre allmänna läroverk och studerade därefter botanik och zoologi vid Uppsala universitet, där han blev filosofie kandidat 1878, docent 1884 och disputerade för filosofie doktorsgraden 1886.
Han blev lektor i naturaliehistoria och fysik vid Norra Latinläroverket i Stockholm 1887 och intendent och professor vid Naturhistoriska riksmuseets i Stockholm botaniska avdelning vid 1905.

Lindman utgav Bilder ur Nordens flora med första upplagan 1901-1905, baserat på de gamla kopparplåtarna till Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk Botanik. Till andra upplagan (1917) gjorde Lindman själv 144 nya bilder. Svensk botanisk plansch.

Efter forskningsresor i Sydamerika utgav Lindman Vegetationen i Rio Grande do Sul (1900). Han utgav också en Lärobok i botanik (1904) och Svensk fanerogamflora (1918). Han upptäckte många tidigare upptäckta växtarter och var författare till en mängd vetenskapliga artiklar.

Feel free to share this with the world:

Du gillar kanske också…