Beskrivning
Botanisk plansch:
LÄKEVÄNDEROT, Valeriana officinalis
Nordens Flora 1922 nr. 60
Om växten
Läkevänderot (Vänderot) är en kal, flerårig ört med halvmeterhöga, upprätta stjälkar. Den har en kort kraftig jordstam men bildar inga utlöpare från basen av stjälken. Alla blad är parbladiga med mellan sex och tio, smala, grovtandade småblad, ändfliken är ungefär lika stor som de andra småbladen. Läkevänderot blommar i juli-augusti, blommorna är omkring tre millimeter och frukten är ungefär lika lång när den är mogen.
Läkevänderot har använts bland annat mot olika nervsjukdomar. Hoffberg (1792) konstaterar att den ”beröms i Fallandesot, långsam hufwudwärk och nerfsjuka”. Dess starka lukt är omtyckt av katter, liksom lukten hos kattmynta (Nepeta cataria).
(Ur Den virtuella floran)
”…har en rot som i färskt tillstånd är nästan luktlös men vid torkning får den en kraftig och mycket typisk doft, som är speciellt lockande för kattor, vilket märks i ett gammalt svenskt namn katteleka. Namnet valeriana förekom första gången i skrift på 900-talet men den var redan då känd sedan länge som medicinalväxt.
Utöver den medicinska användningen har den ett förflutet inom folkföreställningar som trolldomsört, som bl a kan bryta vättars och älvors förtrollningar”
(Ur Linné on line)
Nordens Flora
Lindman avlade 1874 studentexamen vid Växjö högre allmänna läroverk och studerade därefter botanik och zoologi vid Uppsala universitet, där han blev filosofie kandidat 1878, docent 1884 och disputerade för filosofie doktorsgraden 1886.
Han blev lektor i naturaliehistoria och fysik vid Norra Latinläroverket i Stockholm 1887 och intendent och professor vid Naturhistoriska riksmuseets i Stockholm botaniska avdelning vid 1905.
Lindman utgav Bilder ur Nordens flora med första upplagan 1901-1905, baserat på de gamla kopparplåtarna till Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk Botanik. Till andra upplagan (1917) gjorde Lindman själv 144 nya bilder. Svensk botanisk plansch.
Efter forskningsresor i Sydamerika utgav Lindman Vegetationen i Rio Grande do Sul (1900). Han utgav också en Lärobok i botanik (1904) och Svensk fanerogamflora (1918). Han upptäckte många tidigare upptäckta växtarter och var författare till en mängd vetenskapliga artiklar.